Slussen har funnits i nästan fyrahundra år, men det har aldrig varit samma sluss. Varje generation har byggt om passagen mellan Mälaren och Saltsjön efter sina egna behov – för skepp, för hästkärror, för bilar och nu för bussar, cyklister och ett förändrat klimat.
Varför just här?
Mälaren ligger något högre än Saltsjön, och vid Slussen möts de två vattnen genom ett smalt sund mellan Stadsholmen och Södermalm. Den som ville ta sig med båt mellan Mälardalen och Östersjön behövde passera här, och samma plats var den naturliga landvägen söderut från staden. Två flöden – vatten och trafik – har alltså korsats på samma ställe sedan medeltiden.
Fyra slussar på fyra sekel
Drottning Kristinas sluss – 1642
Den första slussen invigdes 1642. Fram till dess hade varor fraktats över land mellan båtarna på båda sidor om sundet. Slussen gjorde det möjligt att segla rakt igenom, och platsen fick namnet den bär än i dag. Kring slussen växte en livlig handelsplats fram, med torg, krogar och tullstationer.
Polhems sluss – 1755
Drygt hundra år senare var trä-slussen uttjänt. Christopher Polhem ritade en ersättare i sten som stod klar 1755. Polhem dog innan den blev färdig, men slussen bär hans namn och var i drift i nästan ett sekel.
Nils Ericsons sluss – 1850
Ångbåtarnas genombrott krävde en större sluss. Ingenjören Nils Ericson, bror till uppfinnaren John Ericsson, ledde bygget av den nya slussen som togs i bruk 1850. Den var i trafik fram till 1930-talet, och delar av den finns kvar. Sedan 2024 fungerar den som fiskvandringsväg mellan Saltsjön och Mälaren.
Under slutet av 1800-talet ökade trafiken över Slussen snabbt. Spårvägar, droskor och fotgängare trängdes på samma yta som båtarna, och korsningen blev ett av stadens mest besvärliga trafikproblem.
Klöverbladet – 1935
Lösningen blev en av sin tids mest moderna trafikanläggningar. 1935 invigdes Karl Johanslussen tillsammans med en trafikplats i flera nivåer, där bilar, spårvagnar och fotgängare separerades. Formen, sett från ovan, gav den smeknamnet klöverbladet. Bland arkitekterna fanns Gösta Lundborg och Sven Markelius, och anläggningen fick uppmärksamhet långt utanför Sverige.
Klöverbladet var byggt för en stad med betydligt färre bilar. Under de följande decennierna kom tunnelbanan, Saltsjöbanan fick sin ändstation vid Slussen och bussarna från Nacka och Värmdö samlades här. Samtidigt började betongen vittra. Mot slutet av 1900-talet stod det klart att konstruktionen inte skulle hålla för evigt.
Katarinahissen
Katarinahissen, som lyfter gående från Slussen upp till Mosebacke på Södermalm, är nästan lika symbolisk som slussen själv. Den första hissen byggdes på 1880-talet och ersattes av en ny konstruktion i samband med klöverbladet på 1930-talet. Hissen stängdes 2010 och har sedan byggts upp på nytt som en del av projektet Slussen.
Nästa kapitel
Ombyggnaden som började 2016 är den största förändringen av platsen sedan 1935. Läs om vad som byggs och varför i Nya Slussen, och om vattnet som styr det mesta i Mälaren och Slussen.
Källor: Stockholms stad, tidslinje för projekt Slussen; Trafikverket, Slussarnas historia. Fotografier från Wikimedia Commons (public domain).