Peter Curman: Skriv ut Skicka sidan
2013-07-11

Vandalisera inte vårt kulturarv!

Utsikt mot Saltsjön

Känner ni igen den här beskrivningen?

"Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort.

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger."

Det är inledningen till August Strindbergs genombrottsroman "Röda Rummet" från 1879. Det är just de här odödliga raderna som gör att turistbuss efter turistbuss idag kör upp till utsiktsplatsen på Mosebacke och där vi med Strindbergs bok i handen fortfarande kan sätta ord på vad vi ser! Kapitlet i boken heter också mycket riktigt "Stockholm i Fågelperspektiv". Är det inte märkligt att denna litterärt gestaltade
utsikt kunnat bestå i över 150 år och att vi alla kan uppleva den idag precis som den var när Strindberg satt där på parkbänken och
skrev ner vad han såg! Tänk om man kunde kulturskydda också en sådan utsikt? Varför är det bara gamla hus och herresäten som man finner värda att bevara och skydda från vandalisering? Varför inte visa samma omsorg om vår kanske mest berömda och oförstörda
utsikt i Stockholm nu när Slussenprojektet diskuteras med en sådan vårdslöshet och intensitet?

Det är ingenting mindre än ett helgerån som stadsplanerarna nu är i färd med att begå. Inte bara ett attentat mot vår klassiska stockholmsmiljö utan också ett angrepp på vårt litterära arv. Jag minns en liknande diskussion i samband med att man ville dra det "tredje spåret" över Helgeandsholmen och som då hotade Riddarholmskyrkans fundament. Då ingrep våra lettiska kulturvänner och sa nej till vår miljöminister Anna Lindh. Så får inte den gamla huvudstaden i Östersjön behandlas. Vår miljöminister den gången hette Anna Lindh och hon höll med. Alltså kan vi idag med fog fråga oss varför just vi ska fråntas vår rätt att uppleva solstrålarnas spel mellan stadens olika kyrkspiror och kyrktak och vindarnas lek kring holmar och skär? Mitt svar: Kulturskydda utsikten från Mosebacke trädgård!

Därmed också sagt att Slussen är en kulturmiljö som vi inte får göra oss av med genom att uppföra flerfiliga motorvägar och fientliga glasmonster vad än de må tänkas inrymma. Att renovera sönder det historiska Slussenområdet är som att ge sig på en Rembrandttavla och modernisera den. Räcker det inte med att Mona Lisa iförts tighta jeans av en experimenterande konstnär? Sålänge hon orörd hänger kvar i original på Louvren kan vi kanske acceptera påhittet. Men att ge sig på Slussen och det vi alla lärt oss att älska är inget experiment. Det blir en verklighet som krossar våra drömmar.

Peter Curman

författare